7.9
Solaris
1972, 2h 47min -
Sedan decennier har en grupp kosmonauter kretsat i omloppsbana kring den märkliga planeten Solaris, men många år har förflutit sedan forskarna gjorde något genombrott. Istället verkar de falla djupare in i sina egna existentiella kriser samtidigt som de sänder förvirrande meddelanden tillbaka till jorden. Psykologen Kris Kelvin reser till rymdstationen för att göra en utvärdering och avgöra om studierna av Solaris ska fortsätta – men när han närmar sig planeten dyker hans bortgångna fru upp i samma typ av hallucinationsliknande syner som drabbat de andra kosmonauterna. Tarkovskij Solaris har tolkats som ett svar på Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr men är snarare en variant på Alfred Hitchcocks Vertigo, en berättelse om sorg, saknad och de dödas fortsatta liv hos de levande. Själv avfärdade den sovjetiske regissören alla jämförelser med den tidens amerikanska science-fiction-filmer, och Tarkovskijs film är också ett radikalt annorlunda verk i sin genre: i en tid då Hollywood experimenterade med specialeffekter och tekniska bländverk lät Tarkovskij sitt rymdäventyr till stor del utspela sig på jorden. Hans framtidsvisioner är inget annat än speglingar av den hisnande samtiden, på rymdstationen pryds väggarna av konstverk av Pieter Brueghel och genrens fascination inför framtida teknologier och resor genom rymden är här ersatt av Tarkovskijs skärskådning av människans sinne. För ingenting kan väl någonsin vara mer fascinerande. Olle Agebro
